Jag har lämnat adressen till den andra bloggen till de som jag vet brukar läsa här. Är det någon jag missat (och som av nån anledning väldigt gärna vill läsa den andre) så säg till.

Jag har skrivit lite på en annan blogg ett litet tag, mest för att kolla hur det är. Har knappt blivit några inlägg. Men på den bloggen är jag "mig själv", dvs går ut med vem jag är helt. Tanken var att skita i den här bloggen, då jag känt mig på tok för utmattad för att skriva om alla känslor och skit som jag egentligen vill få ur mig. Och ofta blir det mest gnäll och ångest här och det känns tramsigt att andra ska läsa det. Jag vet att folk återkommer hit regelbundet och jag vet ju vilka några av er är, men en del vet jag inte alls och jag ser ju att det är samma dagligen.Men den här bloggen skriver jag inte för någons skull mer än för min egen, så jag låter den vara kvar. Men jag har inte orkat skriva här på sistone, därav tystnaden. När det blir för mycket är det lättare att bita ihop och titta framåt, jag vill inte bli påmind om elände genom att återge det skriftligen med ord, för då är jag rädd för att fastna i det.

Däremot är det svårt att skriva det man verkligen vill skriva på den andra bloggen, den icke anonyma. Det där man vill skriva av sig om, det kommer av sig. För tänk om någon som vet vem jag är läser, och som inte berättar det? Någon kursare, någon gammal kollega? Nej, Riget är min skräpdagbok där jag kan skriva ned saker för att rensa skallen, sätta pränt på tankar. Det har pendlat mycket mellan allt möjligt, allt från jobb, utbildning, privatliv, ångest och skit. Men aldrig blottlägga sitt innersta. Aldrig. Inte såhär.

Jag önskar så att jag kunde få den där julstämningen i mitt sinne, men det går inte. För första gången någonsin. Jag är helt tom. Jag vill mest få det överstökat så man kan fortsätta vardagen igen. Samtidigt så vill jag inte ha vardagen igen, för jag kan inte hantera den. Jag befinner mig i något slags självdestruktivt beteende där jag plågar mig själv genom dagarna på samma gamla vis. Varje tecken på att jag bryter ned mig själv välkomnas och det är så jävla sjukt. Men jag orkar inte med något annat just nu.  Jag är ledsen, arg och besviken.  Uppgiven. Gör mina försök att vara vanlig och normal. Men jag blir inte som förut igen. Jag går in i min lilla bubbla där jag inte vill bli berörd eller nådd, detta i envis protest mot alla andras små diton. Vänd ryggen om och stäng dörren. Jag är så trött på tysta betraktare, som ser men vänder om. Jag är på väg att ge upp min dröm, den har redan raserats tillräckligt, och jag gör inte ett skit för att förändra det. Jag orkar inte. Ingenting kommer bli som förut igen. 

Jag vaknade i morse av att fönstret i sovrummet skakade. Eller, ja, vaknade och vaknade, jag blev halvt medveten om att fönstret vibrerade i några sekunder men jag befann mig i dvala och hade väl på min höjd öppnat ena ögat för att titta efter. Jag visste inte om jag drömde eller inte. Jag tänkte efter ett tag att det måste ha varit en bilbomb och hoppades på att det inte var min bil någon hade sprängt. Eller så var det ett plan som hade havererat. Eller ett tåg som spårat ur. Jag låg sådär i halvdvala en stund och inväntade ljudet av ambulans och brandkår (jag sover ju alltid med fönstret öppet). Och så lyssnade jag efter att folk skulle ta sig ut och börja prata så kunde jag ju höra vad de sa och då fick jag ju veta vad som hände. Men jag hörde ingenting, och efter några minuter så slumrade jag igen. När jag väl vaknade - ordentligt - två timmar senare frågade jag om sambon hade hört något. Nej, hade han inte, han sover ju med öronproppar dessutom. Så hörde jag grannkärringen under oss prata högt nedanför mitt sovrumsfönster: "Ja, ja satt på dass å så börja fönstret skaka, å ja tängte att va fann kan de va?!" Då hade jag inte drömt det iaf.. 

Så räckte det med att man satte på tv:n och text-tv där så fick man ju veta. Jordbävning. I Skåne. Fan vad coolt! Hur ofta händer det liksom?  Samtidigt får man vara glad att det inte blev värre, hus behöver ju inte falla samman direkt. Men det är lustigt hur jag reagerade, fan, jorden hade ju kunnat gå under och där låg jag och irriterade mig på att jag inte hörde nåt folk utanför. Eller nån brandkår. Och bara somnade om? Har jag inga överlevnadsinstinkter alls i mig?

Stackars sambon som är högst intresserad av geologi, han missade ju det hela fullständigt. Nyss såg jag på tv hur de hade intervjuat folk. En kvinna satt med stora ögon och berättade om hur hon i morse låg i sin säng som började skaka och hur hon genast trodde att det var en poltergeist. Högst troligt. Jag trodde ju bilbomb i alla fall.

Jag vet inte alls hur detta ska kunna gå och hur jag ska kunna ta mig igenom det här? Jag var redan skör som det var. Och nu detta. Jag vet inte alls.

Den där känslan av att sitta bakom ratten i bilen och ha en lång väg framför sig. Det är mörkt och du ser bara vägen som lyktorna på din bil lyser upp några meter framför dig. Du ser genom rutan alla andra som är ute och kör mot olika mål. Tröttheten gör sig påmind och det börjar regna mot rutorna. Som vanligt spelas det skit på radion och du har inte orkat byta bland kanalerna igen, men så ångrar du dig och tittar för en stund nedåt, mot radion för att trycka på rätt knapp. Och så får du plötsligt känslan i magen av att något inte är som det ska framför dig, på motorvägen där du susar fram i 120. Och om du tittar uppåt så får du se det fasansfulla och därför fortsätter du titta nedåt en liten stund till; för att få känna att allt är precis som det ska. Så när du tittar upp lite senare så är det enda du ser den mörka vägen och det är bara till att fortsätta. Fast att du vet att snart kommer förändringen. Bara du vågar titta upp, så är den där, mitt framför dig. Den hemska förändringen, den du inte vill ha.

It’s getting late
I think my time is running out
No-one special
Nothing lasting within inside

How should I stay calm
When panic lies just ahead
Everyone can see my youth
Hanging by a thread

No subtle men
Came to my town
No subtle men
Begging for my hand

I’m one of few who’s left
When everyone has gone
The train is leaving
And it’s too late to get on

So much for running
When no-one stays to wait
For another broken promise
To slip my mind by mistake

Who would take my word
On anything these days
I felt so many times
Saying I’m gonna change

No subtle men
Came to my town
No subtle men
No lifelong friend
Lives in my town
No subtle men
Begging for my hand

Underbar underhållning, Berit och även Inger gjorde min dag.

Ok, någon har sökt på "Ropa Code Blue!" och hamnat här. I vanliga fall är det "små kukar" och "undersköterskor" och "Tilde de Paula" som är sökorden hit för folk som googlar. Why oh why??

Det tyckte jag var underhållande. 

Jag kan inte direkt påstå att praktiken blir lättare och lättare. Vissa dagar känns det som det är första dagen man är där. Glömmer sätta på syrgasen på gasflaskan, börjar stamma när man ska "intervjua" patienten i slussen, tappar sprutor på golvet, går in i saker, slår i huvudet i grejer i taket, fastnar i uppkopplingssladdarna, sprutar koksalt i nålen så det blir tryck och sprutar ut över handledaren som blir blöt på magen, hamnar grönklädd utanför Pressbyrån med gråten i halsen eftersom man irrat runt 15 minuter och inser att man är helt vilse. Då vill man bara fortsätta ut genom entrén och typ gå hem på motorvägen de 6-7 milen och aldrig se sig om igen.

Igår frågade avdelningschefen för anestesi på praktikplatsen om jag hade jobb efter min utbildning var färdig. När jag loggade in på Facebook alldeles nyss så hade jag fått ett mail från en norsk anestesisjukskötare. Han undrade om jag eller någon i min kurs ville ha utbildningsbidrag under förutsättning att vi sedan kom och jobbade på ett litet sjukhus nånstans i Norge. De hade verkligen behov av anestesisjuksköterskor där. Jag längtar tills jag är färdig och har gjort mina två år i hemstaden. Sedan är det fritt fram att jobba vart fan jag vill. Och med tanke på att det kommer bli en jävla brist på spec.ssk om några år så är man i ett kanonfint förhandlingsläge.

Jag har redan planer på vad jag ska göra och fixa med när jag börjar tjäna cash. Men framförallt vill jag ge något till mina föräldrar, för jag har baske mig världens bästa föräldrar. De har gjort så sjukt mycket för mig så jag skäms för att berätta om det. Men så är det i alla fall. Men det är jobbiga tider nu för alla, min mormor ska "in på hemmet" nästa helg och det kommer inte bli roligt för någon. Det är skit att bli gammal och sjuk. Lite som katten, han har ingen aptit och sover mest och det ger mig en klump i magen… snälla, inte nu, lite till bara. Jag står inte ut med tanken på att mista dig…