Har nu flera ggr träffat på en gammal kursare nere i kulverten på stora sjukhuset. Jag lärde känna henne rätt bra under en period under min utbildning. Hon hade tidigare läst till läkare men hade hoppat av av någon anledning och jag såg upp till henne då hon var mycket kunnig. Vi umgicks lite, jag träffade hennes hundar, hon träffade mina katter och sambo, vi åkte ut till kryddgården utanför stan och fikade och hon fick en grej av mig för att hon körde. Hon var glad och sprudlande, pratade mycket och hade gått ned sju kilo och var så stolt över det. Hon berättade om sitt spännande förflutna på telefon och jag satt och gapade. Vi kom helt enkelt bra överens.

Men så plötsligt så gjorde hon ett avbrott även på vår utbildning. Vi mailades lite fram och tillbaka, sen försvann hon bara. Tills för en vecka sedan då jag sprang på henne i kulverten. Nu tjugo kilo mer i vikt och fortfarande kvar vid sin läst. Hon fullföljde aldrig sköterskeutbildningen. Hennes ansikte var uttryckslöst och hon verkade försöka låta engagerad när vi pratades vid.

På nåt vis känner jag mig ledsen för henne. Många är verkligen ensamma, men det är inte ofta man får den där direkta känslan av att någon faktiskt ÄR ensam i livet på alla sätt och vis. Och jag tror att hon är sån.