Det pirrar i magen och jag är smånervös, nog mest för vilka andra som kommer gå utbildningen. Imorgon är det upprop och en början på ett annat liv.

Jag ser fram emot det. 

Mycket bra, jag kan inte vända tillbaka på dygnet igen. Mitt i natten och jag är klarvaken. Gick av natten igår och är helt rubbad av felaktig dygnsrytm igen. Jag behöver vila eftersom tiden som kommer nu kommer bli väldigt tuff. Nya studier, jobba mina helger som jag är uppsatt på sedan innan, fixa allt kring ledighet och intervju samtidigt som jag ska hinna med det sociala och att träna igen. Jag är sjukt motiverad till att ändra min livsstil vilket jag gjort i tre veckors tid nu och det går över förväntan. Nu är det bara träningen jag ska få ordning på. Och mina krämpor, hur ska jag kunna sitta i skolbänken månd-fred 9-16 med en inflammerad svanskota när jag redan som det är lider som fan över det? Nej, kortisonsprutor får det bli så får jag slänga i mig Atarax innan. Herregud vad jag är spruträdd, men nu har det gått 9 månader och det går inte över av sig självt tydligen.

Det blir verkligen inte mycket vila och ro. Samtidigt får jag ångest när jag kikar i böckerna och undrar över vad sjutton det är jag gett mig in på? Glädjeruset förbyttes snabbt till en slags skräckblandad förtjusning tror jag.

Och ja, jag har fortfarande ångest över att jag tippexade det där pappret som chefen kommer att upptäcka imorgon. Suck.

Men hur jävla dum får man bli? I natt skulle jag skriva på ett kontrakt och datumet som var färdigifyllt var fel och vad gör jag då, jo jag TIPPEXAR pappret och lämnar det sen i chefens fack med en lapp om att "datumet var ju fel"! Döh! Som om kontraktet skulle gälla när det var tippex på?? Och chefen hade ju redan skrivit på pappret. Ja, jag kan lika gärna ta och tippexa lite annat och skriva till att jag får 100 000 kr i månaden i bidrag också.

Ibland är jag så jävla dum så jag skrämmer mig själv och vindarna slutar blåsa av förvåning. Pinsamt också att ringa chefen på måndag och förklara sig. Jag får väl helt enkelt säga att jag gjorde så för att jag har förlagt min hjärna nånstans. Nån gång på 80-talet.

Sånt här ger mig ångest. 

Förresten, vad underbart det känns när folk säger att de kommer att sakna en och blir tårögda och kramar om en hårt och länge. Då får jag en klump i halsen och man märker vilka som egentligen tyckte om en. Man skulle sluta på ställen oftare!

Jo, ryktena stämmer, jag ska läsa anestesiutbildningen. Mitt val nummer ett, där jag hamnade som reserv lååångt bak i listan så att jag hade slagit bort tanken helt och inriktat mig på andra planer istället. Men på nåt jäkla sätt så fanns det ett röstmeddelande på min mobil igår när jag lämnade jobb vid 22-tiden om att det fanns en plats till mig om jag ville och att det börjar på måndag?

Sent som det var men livrädd för att platsen skulle ges till någon annan (för "hon satt och ringde runt till reserver") så ringde jag upp henne direkt och sa ja. Jag har aldrig ringt hem till en helt främmande människa kl 22 på kvällen.

Så nu kör det igång med allt, ledigheter, jobba in vissa pass jag skulle jobba, ansöka om betald utbildning. För det är det enda som kan stoppa det här nu, att jag får avslag på sistnämnda. Allt övrigt har min underbara chef sett till att fixa, normalt sett har jag ju tre månaders uppsägning.

Så nu ska jag på anställningsintervju på anestesi och se om de vill ha mig där i några år framöver.  

Men först ska jag jobba en natt. Sen börjar det på måndag.

Jag ska bli anestesisjuksköterska!

 

Och vad jag längtar efter att få lära mig att intubera!

 

Jaha, snabba ryck nu då. Ska jobba natt imorgon och ska innan dess helst hinna köpa pärm, anteckningsblock, lite nya pennor och en ny skrivare behöver vi, kan inte skriva ut mina papper som jag behöver. För from måndag blir det studentliv för oss båda två här hemma!

Känns helt overkligt. Men jag är så jävla glad! 

Klockan är bara 14.30 på eftermiddagen och jag har redan hunnit med:

En långpromenad med min iPod

Duschat 

Lämnat kläder och skor till Emmaus

Varit på Djurapoteket och köpt Feliway 

Varit i Skrylle och tittat på sjön i regnoväder med en igenimmad sambo.

Smakat på ett halvmoget björnbär

Varit på Nova och handlat skor till sambon

Varit i affären och handlat mat

Tittat på Våra Bästa År

Påbörjat tvätten nere i tvättstugan

Ringt jobb ang ett turbyte 

Kan tilläggas att jag gick upp 05.30 i morse.  

Jag är tydligen barnsligt förtjust i såna här listor:

1. Din mobiltelefon:
7 år gammal Ericsson
2. Din äkta hälft:
Bäst i test
3. Ditt hår:
Katastrofhelvete
4. Din mamma:
Underbar och omtänksam
5. Din pappa:
Trygg och vill alltid ens bästa
6. Det bästa du vet:
Frihetskänsla
7. Din dröm inatt:
Att sambon trampar av katten svansen och jag hittar den sen viftandes under en trasmatta
8. Din dröm/ditt mål:
Hus på landet och att få jobba med något trevligt
9. Rummet du är i:
Arbetsrum inkl fiskar i ett akvarium
10. Din hobby:
Spela bubble shooter (?!)
11. Din skräck:
Sjukdomar och ensamhet
12. Vill du vara om 6 år:
Spec.ssk och bo i mitt hus på landet
13. Var du igår kväll:
På jobb
14. Vad du inte är:
Ung längre!
15. En sak du önskar dig:
Önskningar är hemliga, annars kan man bli sårbar (och det vill man ju inte?)
16. Var du växte upp:
Villa med mycket folk omkring mig
17. Det sista du gjorde:
Duschade och drack en burk Cola light
18. Dina kläder:
Slackerstil
19. Din TV:
Tyst
20. Ditt husdjur:
Mina pälsklingar i 13,5 års tid.
21. Ditt humör:
Otålig, men trött efter nattarbete. Är hungrig.
22. Saknar du någon:
Malin får gärna flytta hit igen och Vicky får gärna ha ledigt samtidigt som jag så vi kan få träffas nån gång.
23. Din bil:
Mörkröd, men inte speciellt snabb i uppförsbackar, måste lämnas in.
24. Något du inte har på dig:
högklackat, stringtrosa
25. Favoritaffär:
Ikea, djuraffärer, bokaffärer, antikvariat
26. Din sommar:
Kunde varit längre, hann aldrig bada i havet.
27. Älskar någon:
Alltid, vad vore livet annars?
28. Favoritfärg:
Röd, gärna i kombination med svart (emovarning!)
29. När skrattade du senast:
Inatt när jag jobbade och hade ficklampsfajt med A
30. När grät du senast:
För någon dag sedan när jag nästan bröt ihop på jobb

Dagens tre sökfraser på Google för att hitta denna blogg var: "småkukar",  "Tilde de Paula" och "kukarnas natt"

Undras om de hittade vad de sökte efter.  

Två nätter kvar nu, sista natten i natt på en vecka, sedan sista nästa helg. Sen ska jag inte jobba nätter på 10 år. Jag kommer att sakna dem, men jag kommer inte att sakna utmattningen och tröttheten som infinner sig och trasar sönder livet. 

Vad är det för fel med vatten och bröd i resten av sina liv om man har mördat folk? Nänä, med livstids fängelse kan man få utbilda sig till både det ena och andra på universitetsnivå, få ägna tid åt träning och t o m få gifta sig och åka på bröllopsresa minsann! och ändå komma ut efter 12 år.  Avsågat hagelgevär, alkohol och farliga på rymmen, det kallar jag bröllopsresa det! Kanske slutar allt med en vägspärr och ett stup?

Vad fan ska mördare få permission ute i det fria för? Tror folk att om de får en chans att fly, att de inte tar den då? Bröllopsresa? Hmpf! Nej, läs min första mening igen. That´s it. 

Trots noll sömn innan nattpasset gick natten bra, jag hade att göra hela tiden och det ramlade in patienter, men det var i ganska lagom takt så tiden gick fort och jag behövde inte stressa för mycket. Natten var varierad på patienter, allt från en synsk amerikansk patient som bjöd in mig på karaoke till Chewbacca som vrålade halva natten och störde hela avdelningen. Och så fick jag en förklaring på varför kollegan betett sig så skumt som hon gjort.

Nu blir det bingen efter en äggfrukost, nu måste jag väl ändå kunna somna?