Jag kan inte direkt påstå att praktiken blir lättare och lättare. Vissa dagar känns det som det är första dagen man är där. Glömmer sätta på syrgasen på gasflaskan, börjar stamma när man ska "intervjua" patienten i slussen, tappar sprutor på golvet, går in i saker, slår i huvudet i grejer i taket, fastnar i uppkopplingssladdarna, sprutar koksalt i nålen så det blir tryck och sprutar ut över handledaren som blir blöt på magen, hamnar grönklädd utanför Pressbyrån med gråten i halsen eftersom man irrat runt 15 minuter och inser att man är helt vilse. Då vill man bara fortsätta ut genom entrén och typ gå hem på motorvägen de 6-7 milen och aldrig se sig om igen.

Igår frågade avdelningschefen för anestesi på praktikplatsen om jag hade jobb efter min utbildning var färdig. När jag loggade in på Facebook alldeles nyss så hade jag fått ett mail från en norsk anestesisjukskötare. Han undrade om jag eller någon i min kurs ville ha utbildningsbidrag under förutsättning att vi sedan kom och jobbade på ett litet sjukhus nånstans i Norge. De hade verkligen behov av anestesisjuksköterskor där. Jag längtar tills jag är färdig och har gjort mina två år i hemstaden. Sedan är det fritt fram att jobba vart fan jag vill. Och med tanke på att det kommer bli en jävla brist på spec.ssk om några år så är man i ett kanonfint förhandlingsläge.

Jag har redan planer på vad jag ska göra och fixa med när jag börjar tjäna cash. Men framförallt vill jag ge något till mina föräldrar, för jag har baske mig världens bästa föräldrar. De har gjort så sjukt mycket för mig så jag skäms för att berätta om det. Men så är det i alla fall. Men det är jobbiga tider nu för alla, min mormor ska "in på hemmet" nästa helg och det kommer inte bli roligt för någon. Det är skit att bli gammal och sjuk. Lite som katten, han har ingen aptit och sover mest och det ger mig en klump i magen… snälla, inte nu, lite till bara. Jag står inte ut med tanken på att mista dig…