Den där känslan av att sitta bakom ratten i bilen och ha en lång väg framför sig. Det är mörkt och du ser bara vägen som lyktorna på din bil lyser upp några meter framför dig. Du ser genom rutan alla andra som är ute och kör mot olika mål. Tröttheten gör sig påmind och det börjar regna mot rutorna. Som vanligt spelas det skit på radion och du har inte orkat byta bland kanalerna igen, men så ångrar du dig och tittar för en stund nedåt, mot radion för att trycka på rätt knapp. Och så får du plötsligt känslan i magen av att något inte är som det ska framför dig, på motorvägen där du susar fram i 120. Och om du tittar uppåt så får du se det fasansfulla och därför fortsätter du titta nedåt en liten stund till; för att få känna att allt är precis som det ska. Så när du tittar upp lite senare så är det enda du ser den mörka vägen och det är bara till att fortsätta. Fast att du vet att snart kommer förändringen. Bara du vågar titta upp, så är den där, mitt framför dig. Den hemska förändringen, den du inte vill ha.