Jag vaknade i morse av att fönstret i sovrummet skakade. Eller, ja, vaknade och vaknade, jag blev halvt medveten om att fönstret vibrerade i några sekunder men jag befann mig i dvala och hade väl på min höjd öppnat ena ögat för att titta efter. Jag visste inte om jag drömde eller inte. Jag tänkte efter ett tag att det måste ha varit en bilbomb och hoppades på att det inte var min bil någon hade sprängt. Eller så var det ett plan som hade havererat. Eller ett tåg som spårat ur. Jag låg sådär i halvdvala en stund och inväntade ljudet av ambulans och brandkår (jag sover ju alltid med fönstret öppet). Och så lyssnade jag efter att folk skulle ta sig ut och börja prata så kunde jag ju höra vad de sa och då fick jag ju veta vad som hände. Men jag hörde ingenting, och efter några minuter så slumrade jag igen. När jag väl vaknade - ordentligt - två timmar senare frågade jag om sambon hade hört något. Nej, hade han inte, han sover ju med öronproppar dessutom. Så hörde jag grannkärringen under oss prata högt nedanför mitt sovrumsfönster: "Ja, ja satt på dass å så börja fönstret skaka, å ja tängte att va fann kan de va?!" Då hade jag inte drömt det iaf.. 

Så räckte det med att man satte på tv:n och text-tv där så fick man ju veta. Jordbävning. I Skåne. Fan vad coolt! Hur ofta händer det liksom?  Samtidigt får man vara glad att det inte blev värre, hus behöver ju inte falla samman direkt. Men det är lustigt hur jag reagerade, fan, jorden hade ju kunnat gå under och där låg jag och irriterade mig på att jag inte hörde nåt folk utanför. Eller nån brandkår. Och bara somnade om? Har jag inga överlevnadsinstinkter alls i mig?

Stackars sambon som är högst intresserad av geologi, han missade ju det hela fullständigt. Nyss såg jag på tv hur de hade intervjuat folk. En kvinna satt med stora ögon och berättade om hur hon i morse låg i sin säng som började skaka och hur hon genast trodde att det var en poltergeist. Högst troligt. Jag trodde ju bilbomb i alla fall.