Jag har skrivit lite på en annan blogg ett litet tag, mest för att kolla hur det är. Har knappt blivit några inlägg. Men på den bloggen är jag "mig själv", dvs går ut med vem jag är helt. Tanken var att skita i den här bloggen, då jag känt mig på tok för utmattad för att skriva om alla känslor och skit som jag egentligen vill få ur mig. Och ofta blir det mest gnäll och ångest här och det känns tramsigt att andra ska läsa det. Jag vet att folk återkommer hit regelbundet och jag vet ju vilka några av er är, men en del vet jag inte alls och jag ser ju att det är samma dagligen.Men den här bloggen skriver jag inte för någons skull mer än för min egen, så jag låter den vara kvar. Men jag har inte orkat skriva här på sistone, därav tystnaden. När det blir för mycket är det lättare att bita ihop och titta framåt, jag vill inte bli påmind om elände genom att återge det skriftligen med ord, för då är jag rädd för att fastna i det.

Däremot är det svårt att skriva det man verkligen vill skriva på den andra bloggen, den icke anonyma. Det där man vill skriva av sig om, det kommer av sig. För tänk om någon som vet vem jag är läser, och som inte berättar det? Någon kursare, någon gammal kollega? Nej, Riget är min skräpdagbok där jag kan skriva ned saker för att rensa skallen, sätta pränt på tankar. Det har pendlat mycket mellan allt möjligt, allt från jobb, utbildning, privatliv, ångest och skit. Men aldrig blottlägga sitt innersta. Aldrig. Inte såhär.